Ikväll har jag varit på hundkurs, Minus var jätte duktig! Jag är stolt. Nu är det bara två gånger kvar av hundkursen, imorgon och på torsdag. Skönt.

Ikväll har jag också hjälpt Fanny och Frida göra inbjudningskort på datorn.

Ikväll har också begreppet Julia&Wille upphört (det har väl aldrig existerat på riktigt heller, men det var ett fint sätt att säga att det är över, finito, slut, done nu!) Jag vet inte om jag sörjer, eller jo, det vet jag att jag gör. Men jag tror nog jag överlever. Som jag tänkte när jag stod och plockade in disk i diskmaskinen "jag får helt enkelt ta livet med en klackspark och inte gräva ner mig för djupt". Det var nog dagens klokaste tanke från min sida. Annars gillar mina tankar att hoppa fram och tillbaka nuförtiden. Det är lite svårt att hänga med ibland, too bad.

Efter att jag hade tänkt sådär klokt och visat min mogna sida blev jag utskälld av Thomay, hurra hurra. Jag är inte överraskad, men jag orkar inte längre. Jag föreslog för honom att vi skulle bryta kontakten helt här och nu, men han brydde sig inte om den kommentaren alls. Jahapps, vi kan väl fortsätta vara vänner ("vänner") då.

Sedan lade jag mig i soffan och kollade på Mr. Deeds, den var faktiskt helt bra. Jag gillar Adam Sandler, han gör oftast roliga roller. Och han är en jätte bra skådis. Inte tror jag att jag ens tvivlade en enda gång på att han skulle vara Mr. Deeds (som jag redan har glömt förnamnet på)...

När jag kollade på filmen insåg jag att jag vill vara rik, men, en fråga dök upp i mitt huvud. Varför måste alla rika ha minst 10 meter till taket? Gillar dom när det ekar av ensamheten i hela huset? Eller känner dom att all deras högfärdighet måste rymmas ovanför dem hela tiden? Jag måste bli rik och ta reda på det där...

Vet ni att jag själv tycker att jag låter ironisk hela tiden.. Det är inte så bra va?
Jag kanske har blivit lite negativ, lite bitter, men det är nog bara tillfälligt. Det här med Wille förändrade min syn på livet mycket och fort. Jag har inte riktigt hunnit ikapp ännu.
Jag har insett att såhär som jag är till sättet kan jag aldrig fortsätta, inte om jag ska bli den där oskuldsfulla karriärkvinnan som flörtar med chefen och rätt som det är har tagit över chefsposten. Det är min plan åtminstone. Kanske jag aldrig behöver vara oskuldsfull, det skulle underlätta då. Då krävs det inte många förändringar av min personlighet!