Skolan går som en röd tråd genom hela mitt liv, så långt tillbaka jag kan minnas.
Före jag började skolan ville jag gå i skolan. Wow vad kul! Tänkte jag.
Så började jag skolan och blev aningen besviken. Vad enkelt allting är!
För enkelt. Jag hoppade över årskurs 2. Då gick man plötsligt i 3an.
Nu var jag stor. Nu var man på party (inte kalas), man hade pojkvän (vart tog killkompisar vägen?) och utseendefixeringen började.
Så började jag fyran, trodde jag var tuff. Klippte kort hår och sminkade mig lagom tills 5an började.
I 6an var jag på väg att flytta till pappa och gå i skolan där. Jag tror jag var missnöjd med mitt liv då.
Högstadiet började...
7an var jobbig, jag var blyg och tillbaka.
8an började, jag blev tuff och "vanlig".
9an kom helt plötsligt och allting var bra.
Jag började på Folkis och trivdes jättebra (jag saknade till och med läxor och vanliga lektioner. Visst är jag knäpp?)
Nu går jag på 1an igen. Om från början bara.
Här sitter jag med näsan i våran 10kg tunga historiabok, och det konstiga är att jag fortfarande är motiverad till att plugga.
Tacka vet jag skolan, den håller en sysselsatt under många år.

Nu ska jag läsa och svara på messet jag nyss fick. Efter det blir det OC (sista avsnittet?) och när det är avklarat är det dags för sömn. Jag vill inte att min stegring ska övergå till feber. Då missar jag så mycket skola (där har vi det igen, jag är nog kär i skolan) och vi håller på med så många projekt så det känns elakt att inte vara där.

Nej, godnatt.
(Det var inte tänkt att bloggen skulle handla om skolan, det blev bara så.)