Jag är så glad och tacksam över att jag har en stor fin familj och att Adam har en stor fin familj. Det innebär ju en massa bra människor som bara finns där hela tiden. Men samtidigt har jag väldigt svårt att vänja mig vid att helt plötsligt bo hemma hos föräldrarna igen, där Adam och jag har olika hem och där man omedvetet faller tillbaka i gamla tonårsmönster. Det är tufft att lyckas acceptera (minst) fem andra personer i hushållet och att hjälpa till hemma på rätt sätt. För jag vill inte vara den där slöa tonåringen som bara sitter instängd på sitt rum och visar sig enbart när maten står serverad på bordet. Men samtidigt är det just det beteendet som ligger närmast till hand, det är ju så det "ska" vara när man är hemma hos mamma. Det gäller bara att med jämna mellanrum påminna sig själv om att jag nu är (nästan) vuxen, men för den skull inte är den som bestämmer i hushållet. En tuff balansgång, tycker jag. Inte alldeles enkelt att kastas mellan olika roller så här.