Det där jag skrev om i förra inlägget, om att jag försöker att inte tänka allt för mycket på Adam och hur mycket jag saknar honom. Det gick jättedåligt att inte tänka på Adam när jag skypeade med honom. Och saknaden känns väldigt jobbig just nu. Tänk vad livet (mitt och hans alltså) skulle vara enkelt ifall han hade kunnat följa med mig till Bryssel! Men så enkelt kan ju inte allting vara hela tiden, så just nu sitter jag här i mitt rum i Bryssel och känner mig en gnutta ensam. Det här är ju faktiskt också första gången jag bor själv (visserligen har jag ju två housemates, men jag känner ju inte dem än).

Kombinationen alldeles för lite sömn+väldigt många nya intryck+sambosaknad är som gjort för att bli lite lipis. Så nu tänker jag lyssna på bra musik medan jag packar upp och sedan ska jag läsa min härliga chick lit-bok (Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon) för att muntra upp mig själv!