Ja, det har ett namn. Den där krypande känslan, som smyger sig på dig och ömt viskar facebook i ditt öra är inget annat än människors behov av att vara sociala. Dock är vi sociala på internet istället för i verkliga livet, men allt är bättre än inget!

Jag har själv blivit medlem här i dagarna. Jag kan på ett sätt säga att jag börjar förstå dem som är beroende av facebook, men jag blir mest bara irriterad. Dels är det för många nya ord på engelska som jag inte riktigt förstår, och dels så finns det oändliga möjligheter och jag gillar när saker i alla fall har ett slut. Dessutom tycker jag att deras bilduppladningssystem är riktigt värdelöst. Men jag ger inte upp ännu, jag ska ge facebook en chans. Så du som inte redan är medlem, bli det och bli vän med mig! (Man vill ju inte känna sig hopplöst ensam och tråkig när man väl har en facebook..)