Ofattbart ledsamt

Idag, måndag, promenerade jag till lunchen i vanlig ordning. Vad som var ovanligt med den här gången var att kyrkklockorna klämtade under hela promenaden. Jag vet inte hur många slag kyrkklockorna slog, men jag tror att de klämtade för de avlidna på Utöya. Kanske var det ett slag för varje enskild individ som fick sätta livet till enligt Anders Behring Breiviks tycke och smak.

När jag vaknade upp i lördags och förstod att minst 91 personer dött kändes det helt overklig. Två frågor dök upp i mitt huvud, två frågor som jag ännu inte fått svar på och kanske aldrig kommer få svar på. Varför hände det här? Och vad är det som gör att en människa är kapabel till att kallsinnigt beröva nästan 100 personer livet?

Under helgen har jag umgåtts med familj och släkt på stugan, med Norges och hela världens tragedi i tankarna.
Under helgen har jag dansat till Hoffmaestro, med Norges och hela världens tragedi i tankarna.
Under helgen har jag njutit av Miss Lis konsert, med Norges och hela världens tragedi i tankarna.
Idag är jag på jobb, med Norges och hela världens tragedi i tankarna.

Det som har skett är inte okej. Och vi kommer aldrig glömma den här dagen, fredagen den 22 juli 2011 - en mörk dag.

Ändå lever livet vidare för oss andra. Kanske, förhoppningsvis, med en tanke på de anhöriga i sorg och med en tanke på hur skört livet är. Ta hand om varandra! ♥

Kommentarer

Skriv dina åsikter här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-post:

Hemsida:

Dina åsikter:

Trackback