Förra lördagen, alltså den tredje september, sprang jag Tjejmilen här i Stockholm. 10 kilometer löpning på en bana runt Djurgården. Några dagar innan hade jag varit ut på en joggingtur för att testa formen, för träningen flöt ju inte riktigt på de sista veckorna av sommaren. Då fixade jag drygt fem kilometer, men det var fem fruktansvärt jobbiga kilometrar. Så formen var verkligen inte på topp och jag fick pressa mig själv att tagga till innan loppet. Jag intalade mig själv att det är okej om jag så vill gå hela milen, bara jag genomför den.

Sedan var alltså lördagen, Tjejmilen-dagen, kommen och jag tog tunnelbanan till Stadion. På väg upp från tunnelbanestationen insåg jag att jag var långt ifrån ensam. Överallt promenerade träningsklädda, glada tjejer och kvinnor i alla åldrar, med nummerlappen på bröstet och siktet inställt mot Djurgården. Jag hakade på och kände hur humöret steg. När jag kom fram till startområdet (vilket även är målområdet) insåg jag, återigen, att jag var långt ifrån ensam. Där fanns tjejer och kvinnor i alla former, storlekar, stilar och åldrar. Hur jag än presterade, skulle jag inte vara ensam om det. Över 30.000 var anmälda till Tjejmilen, det är alltså fler än vad det bor på hela Åland. Helt fantastiskt!

Jag hade bestämt mig för att starta i grupp 10, det startfält som passar den som vill vara jogging med gång. Eftersom träningen tidigare under veckan hade gått så pass dåligt kände jag att det är klokt att inte gå ut för hårt, för då skulle jag garanterat aldrig orka springa. Vid starten var det lite rörigt och till slut insåg jag att jag var i startfält nio, vilket ju var väldigt nära min tanke - och vilket senare visade sig vara precis det startfältet som "skulle" springa i den takten jag sprang.

Innan loppet hade jag sagt till mig själv att om jag håller en medelhastighet under 8 minuter per kilometer, så kommer jag alltså gå i mål på under 80 minuter - ett resultat jag ansåg att jag kunde vara nöjd med. När jag sedan började springa (eller jogga, om man ska vara petig) kunde jag konstatera att jag höll runt 7 minuter per kilometer de första fem kilometrarna. Fem kilometer som jag sprang/joggade konstant. Jag sög helt enkelt i mig av de andra deltagarnas energi och det i kombination med min musik gjorde att det faktiskt var riktigt roligt att springa! Efter halva loppet var jag seg i benen, men fortsatte ändå springa. Några kortare sträckor promenerade jag i rask takt, mest för att få ner pulsen lite grann.

Under loppet drack jag vatten vid tre av vätskekontrollerna och sportdryck vid en av dem. Sportdrycken var rätt varm och jag önskar nog i efterhand att jag valt vatten även där. Ungefär vid hälften av loppet delade Dextrosol ut deras energitabletter (=socker), något jag uppskattade. För det fyllde på energin lite och jag märkte faktiskt att jag ökade takten lite grann därefter.

När det var drygt en kilometer kvar blev jag kissnödig, men jag struntade i det - för nu var jag ju snart i mål! Ju närmare målet man kom, desto mer härlig och glad publik stod det runt banan. De hejade och peppade en med ord som "nu är det snart klart", "ni är världens duktigaste tjejer" och "kom igen, kämpa". Jag uppskattade att det fanns personer som såg en sista sträckan, annars hade jag nog haft svårt att hitta det där sista energiförrådet för att springa i mål.

Sedan var målet synligt och det var bara några meter till målgång. Jag pressade det allra, allra sista ur benen och sprang i mål på 1:16:42. Jag tog emot min medalj med världens leende på läpparna. Jag tog emot en banan med skakande händer. Jag tog tacksamt emot en vattenflaska. Jag tog en bit ostkaka med sylt. Sedan mötte jag upp Adam och vi satt på gräset en stund, för att jag skulle få återhämta mig lite. Sedan hämtade jag ut min väska från väskinlämningen och därefter var det dags att ge sig hem. Benen var trötta, men så länge jag höll dem i rörelse så gick det bra.

Väl hemma var det en snabb dusch som gällde, för att sedan dra på mig finklänningen och klackarna för att gå på fest. Ingen stretch hanns med och dagen efter var mina vadmuskler stenhårda och ihopdragna. Men det spelar ingen roll att träningsvärken satt i några dagar - FÖR JAG HADE KLARAT AV MIN FÖRSTA (TJEJ)MIL!

Om jag ska springa nästa år igen? Utan en sekunds tvekan - ja!