De första skälvande stegen i den nya staden
Just nu ligger jag i vad som kommer vara min säng de närmaste månaderna här i Bryssel. Jag tror att jag kommer somna med ett leende på läpparna, för även om jag fortfarande är nervös för morgondagen som innebär den första praktikdagen så vet jag nu att boendet kommer funka.
Imorse när jag pratade i telefon med mamma så sa hon till mig att inte ta på någon mascara, eftersom jag oundvikligen skulle fälla några tårar när jag och Adam sade hej då till varandra på flygplatsen. Och ni vet hur mammor är, de har alltid rätt. När jag gick genom säkerhetskontrollen och ombord på flygplanet hade jag rödsprängda ögon och jag snörvlade samtidigt som jag försökte att stoppa tårarna. En annan sak mamma sa var att ledsamheten skulle bytas ut mot förväntning så fort flygplanet började rulla. Och så blev det så klart. Jag torkade tårarna och blickade ut över landskapet som blev mindre och mindre under mig. Hej då Sverige och så småningom hej Bryssel.
När jag kom fram till huset jag kommer bo i möttes jag av att min husvärd redan satt upp en lapp med mitt namn och en lapp med den andra inneboende tjejens namn. Det förvånade till och med mig själv hur mycket jag uppskattade den gesten, men på något sätt var det ett tecken på att jag var välkommen. Och välkommen känner jag mig verkligen! Frederik som hyr ut ett rum åt mig verkar väldigt trevlig och han är verkligen mån om att jag och den andra tjejen ska trivas. Och den andra tjejen, Maelys, är en fransk tjej som är 21 år gammal och som till vardags läser juridik. Hon är väldigt jordnära och verkar även hon vara en fantastisk person!
Förstår ni nu varför jag säger att jag tror jag kommer somna med ett leende på läpparna? Det första stora steget är taget och allting har gått över förväntan.
Nu ska jag stänga av datorn och få min välbehövliga sömn inför morgondagen och alla nya intryck jag kommer få första dagen på praktiken. Eller, först ska jag chatta lite till med Adam och säga god natt. Internet, hur gjorde folk förr i tiden när de "tvingades" vara långt ifrån den de älskar?
Godnatt alla!
Imorse när jag pratade i telefon med mamma så sa hon till mig att inte ta på någon mascara, eftersom jag oundvikligen skulle fälla några tårar när jag och Adam sade hej då till varandra på flygplatsen. Och ni vet hur mammor är, de har alltid rätt. När jag gick genom säkerhetskontrollen och ombord på flygplanet hade jag rödsprängda ögon och jag snörvlade samtidigt som jag försökte att stoppa tårarna. En annan sak mamma sa var att ledsamheten skulle bytas ut mot förväntning så fort flygplanet började rulla. Och så blev det så klart. Jag torkade tårarna och blickade ut över landskapet som blev mindre och mindre under mig. Hej då Sverige och så småningom hej Bryssel.
När jag kom fram till huset jag kommer bo i möttes jag av att min husvärd redan satt upp en lapp med mitt namn och en lapp med den andra inneboende tjejens namn. Det förvånade till och med mig själv hur mycket jag uppskattade den gesten, men på något sätt var det ett tecken på att jag var välkommen. Och välkommen känner jag mig verkligen! Frederik som hyr ut ett rum åt mig verkar väldigt trevlig och han är verkligen mån om att jag och den andra tjejen ska trivas. Och den andra tjejen, Maelys, är en fransk tjej som är 21 år gammal och som till vardags läser juridik. Hon är väldigt jordnära och verkar även hon vara en fantastisk person!
Förstår ni nu varför jag säger att jag tror jag kommer somna med ett leende på läpparna? Det första stora steget är taget och allting har gått över förväntan.
Nu ska jag stänga av datorn och få min välbehövliga sömn inför morgondagen och alla nya intryck jag kommer få första dagen på praktiken. Eller, först ska jag chatta lite till med Adam och säga god natt. Internet, hur gjorde folk förr i tiden när de "tvingades" vara långt ifrån den de älskar?
Godnatt alla!
Kommentarer
Postat av: Mamma
Vilket fint blogginlägg.Moders hjärtat klappar! Extra kul att du (äntligen..) förstått att mamma har rätt! Hoppas du orkar fortsätta skriva så detaljerat för jag gissar att vi är ganska många som följer dig.Det finns också flera fördelar:
1) du har minnena nedtecknade
2) mamma slipper oroa sig
3) du slipper berätta samma sak så många gånger
Kram gullungen<3
Postat av: Julia Lindfors
Jag håller med dig mamma! Jag tror att jag kommer kunna fortsätta skriva långa ingående inlägg framöver - det finns så mycket att berätta om allting! Och så har jag ju hela kvällarna lediga, känns lite märkligt :) Jag hoppas att du kan återge för mormor och morfar eller skriva ut en del av mina blogginlägg och ge till dem - så får de också läsa!
Trackback