Och så var även första praktikdagen avklarad. Det är skön känsla det här, att jag nu både vet var jag bor och var jag praktiserar Inte illa!

Dagen började med att jag vaknade en miljon gånger för att nervöst kolla klockan. Mycket nytt att vara nervös för, tydligen. Under perioderna när jag låg vaken hann jag oroa mig för det mesta. Jag oroade mig bland annat för hur jag skulle veta om Frederik redan duschat när jag vaknade (vi hade bestämt att han skulle duscha först), om jag skulle hitta till praktikplatsen, att jag skulle råka glömma passet hemma (vilket skulle inneburit att jag inte fick en badge för att komma in i diverse lokaler) och så oroade jag mig för hur praktiken skulle vara egentligen. Det fanns en bra sak med allt oroligt tänkande under natten, det var att jag var så trött när jag steg upp att jag inte orkade oroa mig mera.

Så jag steg upp och gick i duschen (utan några som helst problem, Frederik hade redan duschat) och gjorde mig i ordning. Jag tvingade i mig två mackor med philadelphiaost och en dubbel espresso innan jag snörade på mig skorna och började promenera till praktiken. Jag hade tre olika möjliga vägar att promenera, men utan någon vidare eftertanke valde jag en av dessa. Som tur var så stämde googles vägbeskrivning helt och hållet, så jag kom fram till praktiken i tid och utan att gå fel en enda gång. Ganska otroligt faktiskt, med tanke på att den längsta raksträckan var 450 meter av totalt 2,6 km gångavstånd. Det var alltså många svängar på många gator, men fram kom jag ju som sagt utan problem!

När jag väl promenerat hela vägen hade jag vaknat till någorlunda och jag var taggad som bara den inför praktiken. Och så körde praktiken igång med allt vad det innebär. Alla praktiska detaljer fixades, jag fick passerbricka till "Finreppen" (förkortning av min praktikplats långa namn; Finlands Ständiga Representation vid Europeiska Unionen) och inloggning till datorn. En jobbmobil tilldelades mig (en fashionabel Nokia 3109) och senare under dagen även badgen (som jag oroat mig för att glömma passet till). Killen som tillverkade min badge lyckades inte ens stava mitt namn rätt, så nu får jag gå runt med en felstavad namnbricka... Äh, det lär nog inte vara hela världen.

Lunchen åt jag tillsammans med min handledare, Hanna, i en av rådets byggnader. Restaurangen där är som en skolmatsal där man får köa till den mat man är sugen på (fisk/kött/pasta/vegetariskt) och sedan slevar en "köksa" upp maten åt en. Fördelen med den här lunchrestaurangen? Det kraftigt subventionerade priset - en ENORM portion mat för drygt 3 euro. Jag åt ungefär halva portionen.

Förutom att skaffa mig alla praktiska detaljer så har jag även fått börja läsa in mig på de olika ämnen vi kommer beröra den här veckan. Det är en fullspäckad vecka med flera långa möten inplanerade. Bland annat ska vi på möte angående aktuella jordbruksfrågor, fiskefrågor och miljöfrågor. Det är alltså (bland annat) förslag till direktiv som ska stötas och blötas mellan medlemsländernas tjänstemän - så att det mesta redan har diskuterats och kompromissats innan det når politikernas (beslutsfattarnas) bord.

Hanna, som alltså är min handledare, är själv ålänning och hon har pluggat juridik i Stockholm, så med henne pratar jag bara svenska. Övriga på Finreppen pratar finska, men alla kan engelska och vissa även ganska bra svenska. På mötena med de andra länderna finns det simultantolkning, så då kan jag välja antingen svenska eller engelska beroende på vilket språk mötesunderlaget är på. Det är ju givetvis lättast att ha underlaget på samma språk som man hör i sina hörlurar. Idag var in en snabb sväng in på ett möte där de diskuterade skattefrågor, mest för att jag skulle få se hur det går till. Och mötessalen (i alla fall den vi var i idag) är ett stort rum med översättarbås runt omkring och så i mitten sitter representanter från de olika länderna och från kommissionen. Dessutom finns det åhörarplatser för tjänstemän likt sådana som t.ex. Hanna och mig.

Efter att ett möte är klart är det Hannas (och min uppgift) att skriva en mötesrapport och skicka hem till Åland och landskapsregeringen, så att de kan följa med i vad som diskuteras i Bryssel. Det är även landskapsregeringen som talar om för oss vilka ärenden vi ska prioritera, i nuläget är det mycket jordbruk, fiske och miljö - men om två veckor ska den nya regeringen ha klart vad den åländske specialrådgivaren (Hanna) ska fokusera på, så det kan växla till andra saker.

När praktikdagen var slut snörade jag återigen på mig skorna (jobbdagen spenderade jag i ett par låga pumps) för att promenera hem. Jag kunde promenera nästan hela vägen tillbaka utan att behöva konsultera min vägbeskrivning från google, så jag är nöjd! Snart kommer jag nog få lite grepp om den här staden och var allting ligger, haha.

Egentligen borde jag gå och handla mat (just nu har jag enbart juice, vitt rostbröd och philadelphiaost hemma), men jag tror inte att min energi räcker till det idag. Istället tänker jag ägna kvällen åt att packa upp det jag inte hann med igår, skypea med Adam och sedan antingen läsa eller börja kolla på någon ny serie.

Första dagen är alltså avklarat med bravur, om jag får säga det själv! Och jag är mer än nöjd med att vara här i Bryssel. Jag försöker att inte tänka allt för mycket på Adam och lägenheten hemma i Stockholm, för än så länge känner jag att saknaden och hemlängtan ligger och lurar farligt nära. Istället tar jag en dag i taget och jag tvivlar inte på att jag kommer ha enormt mycket jobb att göra de närmsta veckorna! Redan på onsdag ska jag gå själv på ett möte, eftersom Hanna ska ta emot en grupp tjänstemän från landskapet som kommer på "studiebesök" till Bryssel.

Wow, vilket långt inlägg det här blev - orkade någon läsa allt? (Bilder kommer så fort jag orkar leta fram kameran ur packningen!)

Just nu ligger jag i vad som kommer vara min säng de närmaste månaderna här i Bryssel. Jag tror att jag kommer somna med ett leende på läpparna, för även om jag fortfarande är nervös för morgondagen som innebär den första praktikdagen så vet jag nu att boendet kommer funka. 

Imorse när jag pratade i telefon med mamma så sa hon till mig att inte ta på någon mascara, eftersom jag oundvikligen skulle fälla några tårar när jag och Adam sade hej då till varandra på flygplatsen. Och ni vet hur mammor är, de har alltid rätt. När jag gick genom säkerhetskontrollen och ombord på flygplanet hade jag rödsprängda ögon och jag snörvlade samtidigt som jag försökte att stoppa tårarna. En annan sak mamma sa var att ledsamheten skulle bytas ut mot förväntning så fort flygplanet började rulla. Och så blev det så klart. Jag torkade tårarna och blickade ut över landskapet som blev mindre och mindre under mig. Hej då Sverige och så småningom hej Bryssel.

När jag kom fram till huset jag kommer bo i möttes jag av att min husvärd redan satt upp en lapp med mitt namn och en lapp med den andra inneboende tjejens namn. Det förvånade till och med mig själv hur mycket jag uppskattade den gesten, men på något sätt var det ett tecken på att jag var välkommen. Och välkommen känner jag mig verkligen! Frederik som hyr ut ett rum åt mig verkar väldigt trevlig och han är verkligen mån om att jag och den andra tjejen ska trivas. Och den andra tjejen, Maelys, är en fransk tjej som är 21 år gammal och som till vardags läser juridik. Hon är väldigt jordnära och verkar även hon vara en fantastisk person!

Förstår ni nu varför jag säger att jag tror jag kommer somna med ett leende på läpparna? Det första stora steget är taget och allting har gått över förväntan.

Nu ska jag stänga av datorn och få min välbehövliga sömn inför morgondagen och alla nya intryck jag kommer få första dagen på praktiken. Eller, först ska jag chatta lite till med Adam och säga god natt. Internet, hur gjorde folk förr i tiden när de "tvingades" vara långt ifrån den de älskar?

Godnatt alla!

Idag är det så (äntligen) dags för mig att ta mitt pick och pack med mig till Bryssel. De senaste dagarna har jag varit väldigt stressad och det har känts väldigt vemodigt. Och inte tror jag att det kommer kännas speciellt roligt idag på Bromma flygplats heller, då jag ska säga hej då till Adam.

Missförstå mig inte nu, för jag vill verkligen åka till Bryssel och jag tror att det kommer bli suveränt bara jag kommer dit och kan göra mig lite hemastadd. Men just nu känns det tungt, tungt att lämna Adam hemma i Sverige och tungt att inte vara hemma på tre månader. Och tungt att helt själv kasta mig huvudstupa in i "the Brussels adventure" som min blivande husvärd kallar det.

Klockan 13:55 går mitt flygplan, så nu är det bara det sista packandet kvar innan jag ska ge mig iväg. Jag hoppas att jag får med mig allt jag behöver!

Om jag får igång internet ikväll så ska jag uppdatera bloggen med mina första intryck från Bryssel.

Jag har förhoppningsvis boendet i Bryssel ordnat nu! Kan ni hålla tummarna tillsammans med mig för att allt ska fixa sig?

Det jag troligen kommer få hyra är en lägenhet i källarplan (en halv trappa ner), med ett sovrum, ett kök/vardagsrum och ett badrum. Det är en svensk kille som bor där just nu och han lovar att det för hyran (under 500 €/månad) är en riktigt bra lägenhet enligt Bryssel-mått mätt. Lägenheten har aldrig varit uthyrd innan nu (och den svenska killen kommer bo två veckor i just den här lägenheten), men mannen som hyr ut har vanan inne vad gäller att hyra ut då han hyrt ut övervåningen i flera år. Jag tycker det låter riktigt bra! Nu måste jag bara invänta ett definitivt 'ja' från husägaren. Otåligheten, en av mina mindre smickrande egenskaper, smyger sig fram...

I natt har jag sovit väldigt dåligt. Jag drömde två olika mardrömmar angående mitt kommande boende i Bryssel. Hujedamig. Jag hoppas på att det bara är min fantasi som spelar mig ett spratt och att verklighetens "landlords" är mycket snällare och mycket mindre benägna att döda sina gäster.

Fy.

Den mesta av min lediga tid (lediga tid? När man är student har man väl ingen ledig tid?) går åt till att leta bostad i Bryssel. Så här ser det ut i min mailinkorg just nu.